Hon kom vandrande med skorna över axeln och med drömmen om ett bättre liv. På onsdagskvällen var det Sverigepremiär på Arenan för en norsk föreställning om unionsupplösningen; musikteaterföreställningen Barfotjenta i regi av Peter Jankert efter Tone Holtes manus.

Barfotjenta Anette Nilsson - spelad av Anna Jankert - är en historisk person som Tone Holte spunnit en uppdiktad historia kring. Den utspelar sig på en norsk gård vid tiden kring unionsupplösningen 1905.

Vid föreställningens början har Anette, eller Netta som hon kallas, tjänat hos bonden Harald i 30 år. Det hålls bröllop i huset, sonen Kristian gifter sig med sin Gunvor, när en ny barfotjente från Sverige anländer; Nettes systerdotter Selma, spelad av Anna Wingård (mer känd som nyckelharpspelare från Bohuslän)

EFTERSOM KRIGSHOTET tornar upp sig blir inte mottagandet särskilt hjärtligt. Harald misstänker först Semla för att vara en spion men tar sitt förnuft till fånga och låter henne stanna på gården. Bröllopsfesten får dock ett abrupt slut när Kristin nås av en inkallelseorder.

Barfotjenta är mer musik än teater och det är gränstrakternas traditionella musik och dans som står i fokus. Det är också tydligt att de medverkande valts ut på grund av att de är duktiga musiker även om några av dem - som Naralv Teigen (Harald), Trygve Ramnefjell (Kristian) och Tone Holt även kan spela sina roller med övertygelse.

I DEN FÖRSTA AKTEN finns det en röd tråd i berättelsen, en viss dramaturgi och spänning. En stulen pengaväska sätter främlingsrädslan på sin spets och här är det inte i första hand Selma som blir utsatt för Haralds misstänksamhet utan tattarkvinnan Lina - spelad av Laila Yrvum som är professionell folksångerska och även i verkligheten av resandesläkt. Hennes sångnummer blir en spännande kontrast till de andra musikernas framträdande.

Hallingdansaren Ulf-Arne Johannessen, som spelar den spjuveraktige tjuven Peder, står för några av föreställningens höjdpunkter. Det känns lite som att sitta i gropen på Ransätersstämman när han kör sin uppvisning.

I ANDRA AKTEN får musiken än mer ta över på berättelsens bekostnad. Ibland blir kasten lite väl tvära som när föreställningens mest laddade scen - där Nette och Harald vid en husandakt duellerar mot varandra med hjälp av bibelcitat för och emot våld och krig - avbryts av att en tidig veganfantast kommer in och börjar propagera för vitkål!

Men det är roligt med kulturupplevelser som inte liknar något man sett, som följer helt andra mönster än man är van vid. Och sådana har det varit rätt gott om under unionsupplösningsfirandet slår det mig när jag vandrar förbi Jenny Holzers ljuskonstverk på vägen hem från Arenan.